Fan va timing kan spöka med en alltså. Här har jag gått de senaste dagarna och tänkt fram och tillbaka på vad jag ska göra, vad som är rätt och fel, att va rislistisk eller inte. Att va stark eller ge efter... Och så mitt i tänkandet så sker det som jag tänkt på. Samtalet som jag själv tänkte ringa kom till mig. Har saknat att prata. Höra din röst.
Men varför måste det alltid va så komplicerat och nedstämt? Vill lämna det som varit bakom mig. Det som varit jobbigt och lätta upp det. Inte ta så allvarligt på saker och ting. Se framåt och ta saker med en nypa salt. Le och va glad. Kan det nånsin bli så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Want to say something? Write it here.