Att vilja men inte kunna

Det är inte ofta man träffar någon som man kan vara helt bekväm och avslappnad med. Det är en rätt skön känsla.
För en gångs skull(!!!) visste jag vad jag ville. Men vad hjälpte det? Det är ju ändå 2 människor, 2 liv, 2 åsikter (om inte fler) och 2 människors känslor som ska komma överens. Men när rationellt står öga mot öga med känslorna, fanns det inget annat val. Att luta på känslorna när de inte fick någon uppbackning var inget alternativ. Inte för mig. Det måste till nåt mer. Vilja. Längtan. Engagemang. Det fanns inte. Det blev då inte så mycket att göra förutom att lägga kudden mot det rationella. Lämna. Lossa repen för lösningarna brann upp. När 2 människor och 2 liv inte går att sammansvetsa, varför ska man då försöka förmå dom till det? Är det inte bättre då att gå åt olika håll? Kanske träffar man någon som har samma ambitioner.

För mig har det alltid varit så att om man inte lägger ner ömsesidigt engagemang i ett förhållande (det spelar ingen roll om det är vänskap eller kärlek), t.ex. om en person inte lägger ner energi för att behålla vår vänskap, då har den person ingenting att göra i mitt liv. Man är 2 i en relation och det innebär likgiltigt ansvar för att hålla glöden för relationen igång. Om en inte jobbar för det, slocknar glöden och likaså relationen. Ingen glöd, ingen eld. Inget engagemang, ingen vänskap!